Svenska riksdagsgruppen förordar att Finland deltar i EU:s krishanteringsoperation Atalanta utanför Somalias kuster i Adenbukten och Indiska oceanen. Vår hållning avgörs särskilt av fyra faktorer.

För det första är operationen med sitt mandat av FN:s säkerhetsråd ett ypperligt exempel på en kombination av militära åtgärder och humanitära solidaritetsinsatser. Operationens huvuduppgift är ju att skydda de fartyg som transporterar humanitärt bistånd till det av inbördeskrig, statligt sönderfall, hunger och annat mänskligt lidande svårt härjade Somalia.

I samråd med Natos operation i området och den USA-ledda multinationella marinavdelningen CTF-151 kan Atalanta också vid behov och så långt kapaciteten räcker eskortera och skydda andra fartyg i området, i den fria internationella sjöfartens namn.

För det andra är operationen i första hand avsedd att fungera preventivt och avskräckande i förhållande till de pirater som hotar de civila fartygen. Förhoppningen är alltid i första hand att det inte ska behöva komma till väpnad konfrontation, utan att sjörövarna – ja, sjörånarna – ska avskräckas från att ens försöka störa fartygstrafiken.

Men, det är klart: om ett direkt ingripande med fredliga eller i nödfall väpnade metoder behövs, måste även ett finländskt militärfartyg ha beredskap att fullgöra sin plikt. Om minfartyget Pohjanmaa tvingas fånga pirater, måste dessa för rättegång och straffpåföljd föras till något av de länder i regionen som kan garantera en mänsklig behandling av fångarna, och inte minst att dödsstraff är uteslutet.

För det tredje är deltagandet i operationen ett mått på vårt EU-engagemang. Då förutom stora EU-länder även mindre medlemsstater som Grekland, Belgien och Sverige har bidragit till Atalanta är det även vår skyldighet att göra det. Operationen utförs i EU:s namn och vi bör inte tveka att bidra till dess framgång, särskilt som detta är en operation i Afrika som både Finland och EU har all anledning att prioritera högre än hittills.

Andra som sänt fartyg till området är till exempel Kina, Ryssland och Indien, vilket visar vilken samfälld global angelägenhet det handlar om.

Det finns utöver de här tre huvudorsakerna ännu en som motiverar att Finland deltar: det finländska försvarets, i det här fallet marinens, behov av internationell erfarenhet. Den är värdefull med tanke på deltagande i motsvarande krishanteringsoperationer i framtiden. Det räcker inte med teoretiska studier eller ens övningar i lugna förhållanden i hemlandet.

Varje engagemang i Afrika är också viktigt för att Finland ska kunna fylla den plats i FN:s säkerhetsråd som vi kandiderar för.

Samtidigt bör vi minnas att Atalanta bara är en metod för att komma åt symptomen, och bara indirekt bidrar till en lösning av de bakomliggande orsakerna: läget i Somalia.

Landet har sönderfallit i mindre beståndsdelar, och särskilt i södra Somalia har ingen regering eller administration läget under kontroll, vare sig geografiskt, militärt, polisiärt eller civilt. Det internationella samfundets allra viktigaste uppgift i regionen är att försöka hitta lösningar på den fattigdom, de inre konflikter och det sönderfall som tvingar unga män att i brist på andra utkomstmöjligheter vid kusten försöka finna sin lycka i även för dem själva livsfarligt sjöröveri.

Minst lika viktigt som att sända minfartyget Pohjanmaa till Adenbukten och Indiska oceanen är därför att politiskt stöda Pekka Haavistos och hela världssamfundets uppdrag att söka politiska lösningar på konflikterna, att lindra det somaliska folkets lidande med hjälp av humanitärt bistånd och att försöka hjälpa till med att bygga upp ett fungerande samhälle, från grunden – genom utbildning, god förvaltningssed och ekonomisk utveckling, inte minst på landsbygden och med kvinnorna som en motor – och som beslutsfattare.

Det måste handla om en integrerad och koordinerad helhetsplan, där de militära elementen bara syftar till att trygga de primära, civila målsättningarna. Svenska riksdagsgruppen utgår från att riksdagen får en redogörelse av regeringen för en sådan helhet då en sådan låter sig skisseras.

Välkommet är också Pekka Haavistos och Finlandssomaliern Arsche Saids initiativ att sammankalla den somaliska diasporan till ett möte i Finland i augusti, med stöd av vårt UM, UNDP och Kyrkans utlandshjälp. Varje försök till dialog i stället för våld är värt att uppmuntras.

Men, ett är säkert: om vi inte för vår del ens bidrar till säkrare farvatten utanför Somalias kuster finns heller inga förutsättningar för hjälpen att nå fram till dem som behöver dem.

Svenska riksdagsgruppen förordar alltså Finlands deltagande i Atalanta-operationen, som en del av en större helhet för att hjälpa Somalias folk.
 

Gruppanförandet hölls av riksdagsledamot Elisabeth Nauclér 29.9.2010