Den ekonomiska utvecklingen nästa år riskerar att i huvudsak bli beroende av den inhemska köpkraften och efterfrågan, som lyckligtvis borde tryggas av ramavtalet på arbetsmarknaden – som visserligen kostade statsfinanserna 400 miljoner. Också de pengarna måste lånas upp.
Tyvärr finns det inget egentligt stimulansutrymme kvar, utöver det som användes för att trygga ramavtalet. För varje euro som ytterligare skulle användas för att stimulera den ekonomiska tillväxten måste det finnas garantier för att den snabbt betalar sig själv. Till exempel eventuella skattelindringar måste därför vara väl riktade för att ge maximal och snabb effekt.Skuldsättningen fortsätter att öka nästa år, i ett läge då den borde vändas till en minskning. Det vore helt ansvarslöst att ytterligare öka den skuldbörda som drabbar våra barn och barnbarn. Detta är ren och skär realism, bästa opposition!
Senast i samband med att regeringen i mars nästa gång behandlar rambudgeten för de följande åren måste som det nu ser ut nya balanseringsåtgärder vidtas. Svenska riksdagsgruppen håller fast vid överenskommelsen i regeringsprogrammet om att hälften av dessa balanseringsåtgärder i så fall bör bestå av nedskärningar i utgifterna och hälften av ökade skatteintäkter.Momsen kan inte längre vara någon helig ko, utan måste vid behov kunna höjas med någon procentenhet, lämpligen så att livsmedelsmomsen i den sociala rättvisans namn förblir oförändrad. Inte heller en höjning av inkomstskatten på högre inkomster kan vara ett tabu. Det gäller att hitta en socialt rättvis och balanserad skattepolitisk helhet.
Vad nedskärningarna beträffar räcker det inte med osthyvelsmetoden, som redan har använts så långt det går. Vi måste också fråga oss om det inte är mindre smärtsamt för medborgarna att skjuta upp redan utlovade framtida reformer än att skära i existerande utgifter för service och inkomstöverföringar. Och då det riktigt gäller, är väl god service ännu viktigare än en del inkomstöverföringar.Det finns områden som inte borde drabbas av ytterligare nedskärningar. Till dem hör inte minst utbildningen, som är en investering i framtiden. Till dem hör också anslagen för forskning, innovation och grön teknologi, som likaså är investeringar i framtida ekonomisk tillväxt.
Det är också att hoppas att samförståndet på arbetsmarknaden kring ramavtalet följs upp med ett samförstånd om åtgärder för att förlänga arbetskarriärerna och höja pensioneringsåldern. Annars klarar vi inte de demografiska utmaningarna för statsfinanserna ens under en överskådlig framtid. En regelrätt höjning av pensionsåldern bör inte från början uteslutas.Riksdagen kan inte rimligtvis beskylla för slöseri då finansutskottet har lagt till drygt 40 miljoner till regeringens förslag. Det handlar om mindre än en futtig promille av hela budgeten.
Men den promillen används för mycket goda och angelägna ändamål: för barnens bästa – bland annat anslagen för mögelskolor, barnträdgårdslärarutbildning och barnvänliga rättegångar, för medborgarorganisationer med tonvikt på kvinnoorganisationer, för investeringar i infrastruktur såsom väghållning, kollektivtrafik och vatten- och avloppsprojekt, samt för miljöändamål såsom Östersjön. Från finlandssvensk synpunkt noterar vi särskilt tilläggsanslagen för Folktinget och för de hårt trängda yrkesfiskarna.Ändå vet vi att pengarna inte räcker till allt. Hur har regeringen till exempel tänkt lösa dilemmat med att landsbygden inte inom utsatt tid kommer att kunna följa lagens krav på vattenrening?
Låt mig ändå avrunda med de goda nyheterna. Nästa års statsbudget innehåller en hel del sådana för medborgarna. Det gäller inte minst satsningen på de minst bemedlade: gropförhöjningen av grunddagpengen och arbetsmarknadsstödet, specialsatsningen på ensamförsörjare, samhällsgarantin för unga och satsningen på de långtidsarbetslösa.Så fungerar en civiliserad välfärdsstat: också i ekonomiskt svåra tider bär det omsorg om dem som har det sämst ställt.
En god nyhet är också att Finland i dagens svåra ekonomiska läge har en stabil, bredbasig regering som bör ha förutsättningar att trygga ett rimligt nationellt samförstånd i en turbulent omvärld.
Mats Nylund höll gruppanförandet 14.12.2011
