Intressant i det sammanhanget är att så många av de amerikaner som åberopas, med framlidne Milton Friedman i spetsen, är utpräglat neoliberalistiska tänkare av det slag som formulerade president Reagans och premiärminister Thatchers ortodoxt kapitalistiska ekonomiska politik. Det är fascinerande att dessa män på den politiska högerkanten nu är auktoriteter för sannfinländarna!
Sannfinländarna bortser helt från att Finland ju inte stöder Grekland och andra euroländer i trångmål bara för dessa länders skull, utan framför allt för vår egen skull, som ett litet, helt exportberoende land. Låt oss titta på det sannfinländarna kallar sitt tydliga alternativ:
Det vore säkert inte “schysst” att finländska skattebetalare ska “stå för hela kalaset”. Men så sker ju heller inte. Det ligger emellertid i dessa skattebetalares intresse att vi bidrar, med den andel som motsvarar vår ekonomiska bärkraft. Då hela det "kalas" EU-toppmötet i förra veckan beslutade om uppgår till 200 miljarder, är Finlands andel 3,8. Det är alltså mindre än två procent, och för den insatsen står Finlands Bank, inte statsbudgeten denna gång. Till exempel Sverige, Danmark och Norge bidrar också.
Förlusterna bör risktagarna stå för om krisländernas skulder skrivs ned, heter det vidare i interpellationen. Dessa risktagare är framför allt banker och försäkringsbolag. Om de går omkull drabbar det med nuvarande regler i slutändan de europeiska skattebetalarna, i deras egenskap av deponenter, försäkringstagare och aktiesparare, men också som skattebetalare, men också arbetstagare, pensionärer och medborgare
Europa måste i själva verket ha en bättre beredskap att mota en bankkris. Det gör man inte bara genom att ensidigt utpeka bankerna som huvudskyldiga och betona risktagarnas ansvar. Med skäl har Sixten Korkman efterlyst stärkta EU-institutioner för bankövervakningen och en gemensam Bank Resolution mechanism . Kommande toppmöten måste ägna mera uppmärksamhet åt att övervaka att besluten om att stärka bankernas kapital verkställs och se till att vi har ett system som inte oskäligt drabbar skattebetalare. I Schweiz har man antagit nya regler om banker som är "Too big to fail", men vars kärnverksamhet man säkrar på annat sätt.
Sannfinländarna prisar vidare internationella valutafonden, IMF, som den enda rätta instansen att bistå länder i kris. Det har kanske undgått dem att IMF i högsta grad är involverat och att dess roll nu ytterligare stärks. Och att Finland har lyckats med att få en aktiv roll för IMF. Men ett valutaområde måste också bära sitt eget ansvar.
Det är hög tid att undersöka vilka våra penningpolitiska alternativ är, heter det också i interpellationen. I så fall gäller det framför allt att utreda kostnaderna och konsekvenserna för vårt nationalhushåll. Sådana utredningar skulle inte resultera i ett nederlag för euron. 180 miljarder är en summa som redan nämnts som beräknad prislapp för en återgång till en nationell valuta. 180 miljarder euro, alltså, inte mark eller kronor.
Sannfinländarnas interpellation andas en tro på isolationism som botemedlet. I en internationaliserad, ja globaliserad värld bär isolationism inte långt. Lidande blir i så fall de som har valt denna riksdag, bland dem sannfinländarnas egna väljare.
På motsvarande sätt kunde man gå igenom alla punkter i interpellationen, men det är föga fruktbart. Det gäller nu att se framåt, och diskutera villkoren för Finlands medverkan i de åtgärder som förra veckans toppmöten kom fram till.
Svenska riksdagsgruppen anser att Finland inte kan ställa sig utanför den permanenta krisfonden. Vi bör bära vår andel av det gemensamma ansvaret för vår egen valuta. Som statsministern har konstaterat, ligger det i vårt eget intresse att inte en liten minoritet av euroländer kan stoppa förnuftiga regler och beslut om åtgärder om dessa regler inte följs.
Det är ju just det faktum att vissa länder har tagit sig friheter att bryta mot de gemensamma reglerna som har försatt oss alla i den situation där vi nu befinner oss. Det får inte upprepas. Reglerna bör vara glasklara, och de direkta, automatiska sanktionerna likaså.
Samtidigt värnar Svenska riksdagsgruppen naturligtvis om vår grundlag. Den permanenta krisfondens mekanism måste stå i samklang med varje eurolands grundlag. Det var synd att Grundlagsutskottet och Stora utskottet i förra veckan under tidspress var tvungna att ta ställning till denna grundlagsenlighet. I nyckelställning är riksdagens budgetmakt, inte den nationella suveräniteten som sådan. Den senare är i dagens värld i varje händelse kringskuren, av det ekonomiska beroendet av omvärlden och av vår medverkan i internationella organisationer som EU.
Vi är därför, likt bland andra förre statsministern Paavo Lipponen, övertygade om att det kan hittas en kreativ lösning som kombinerar en finländsk medverkan i fonden med full respekt för vår grundlags bokstav och anda och för riksdagens oinskränkta budgetmakt.
Inte heller Svenska riksdagsgruppen är någon stor beundrare av “Merkozy-axeln” mellan Tyskland och Frankrike som en motor för reformer och lösningar. Det är väl inte bara de förestående valen i de båda länderna som har väglett de båda ledarna?
Vi beklagar att besluten inte i full harmoni med Lissabonfördraget kunnat beredas i samförstånd mellan alla euro- respektive EU-länder, och i samverkan mellan EU-kommissionen och ministerrådet. Då Tyskland och Frankrike kommer åt att bilateralt forma agendan måste de andra länderna och aktörerna dock fråga sig om de inte delvis bär skulden till detta. Det gäller inte minst euroländer som Italien och Spanien, som inte har burit sitt ansvar för de egna nationalhushållen.
Samtidigt som vi debatterar vårt deltagande i krismekanismen, ska vi inte glömma att toppmötet stakade ut riktlinjer för ett fördjupat ekonomiskt samarbete, som på grund av Storbritanniens hårdnackade motstånd kan rubba balansen mellan institutionerna i EU på ett olyckligt sätt. Det får inte ske.
Svenska riksdagsgruppen är övertygad om att en lösning av eurokrisen inte skulle underlättas av att den sittande regeringen skulle fällas. Det är inte politisk stabilitet som är problemet i Europa, utan instabilitet. Vi röstar för förtroende.
Astrid Thors höll gruppanförandet 13.12.2011
